Lactal

Ibland är de så svårt att minnas... Inte de med att man är glömsk eller så, inte direkt men bara... Minnas. Jag vill inte minnas.. Inte egentligen. För den tiden är lagd bakom mig, eller? Var jag lycklig? Jag mådde så dåligt då men nu, nu skulle jag ge allt för att bara komma tillbaka till de "goda tiderna". När jag och Maria fullständigt sket i allt, när vi satt uppe hela natten, skratta, grät... Och grannarna klagade, när vi stack ifrån skolan, när vi rökte inne på toaletten... När vi för första gången blev fulla, när... När hon var mitt andra jag. Hon höll mig ovanför ytan och jag var hennes familj, vi bråkade aldrig, bara en gång men då hade vi pms och var hungriga.. De slutade med att vi gick hem och lagade mycket mat.. Mitt i natten, precis som vi alltid gjorde. Varför sitter jag ensam här nu? Ensam med en ihålig känsla inom mig. Hur kunde de bara sluta? Jag undrar alltid så... Hur kan två människor som gjort så mycket bara... sluta? Samma sak gäller f.d pojkvänner och andra vänner... Hur kan man bara sluta? Bara klippa av banden, sakta men säkert glida isär och sedan knappt tänka på varann även fast bara för några år sedan så var fanns de alltid i tankarna. Kommer jag sitta om några år och tänka samma sak om de jag har nu? Ibland känns allt bara så meningslöst, alla försvinner med tiden så jag stänger in mig själv. Jag vägrar släppa in nya människor, vafan, jag och min pojkvän var tillsammans och t.o.m bodde ihop i kanske 1år innan jag verkligen släppte in honom, innan var de bara lek. Samma lek som många andra har lekt med mig, så därför släpper jag aldrig in någon. Jag undviker ögonkontakt, får panik av kramar och snälla ord och är vaken på nätterna för... På nätterna finns ingen som ställer krav, jag behöver inte vara rädd för att träffa någon ny, någon som jag kanske börjar tycka om och som jag sedan bara kommer förlora. De är enklast så, att aldrig vara tillgänglig. Visst, de gör mig till den sämsta kompisen någonsin för de som jag redan känner men, för mig är de bekvämt, för jag slipper förväntningar, jag slipper förhoppningar... Jag slipper mig själv. Därför dras jag till natten likt en jävla uggla eller något, för att de är bekvämt, för att där finns de människor som är precis som mig... Kanske?
Vad jag vill säga med detta inlägg, mja, de vet jag faktiskt inte... Just nu så är allt bara.. Konstigt.